Formen var så god, förklarade Emelie Öhrstig sitt VM-guld. På konsthallen i Bohusläns museum kan man bli varse att det finns förbindelser mellan "form" i betydelsen fysisk förmåga och "form" som visuella kvaliteter i rummet. Orden är ingen slump.
Under tre månaders stipendievistelse i staden Kunming i sydvästra Kina kunde Åsa Herrgård dels öva tai chi med en lokal grupp, dels skulptera i en gästateljé. Hon kallar sin utställning Connection. Här visas skulpturer, främst i bambu, en installation, foton och video.

Det är en bra början, att försjunka i den video som dokumenterar olika utövare av tai chi i Kunming. I Kina i dag utövas tai chi som folkgymnastik i parker, men i grunden är det faktiskt en urgammal närstridsmetod. Vi i väst känner det främst som en långsam, meditativ rörelseföljd, som övar koordination och inre balans. Båda sidorna blir tydliga i dokumentationen.
Utmed en vägg i videorummet sitter en fin svit blyertsteckningar - smörpapperskopieringar av varje tai chi-rörelses riktning, med förklarande kinesisk text, utifrån en instruktionsbok. Här finns en stimulerande koppling mellan skulptur, teckning och rörelse.
Det händer mycket i luften. I det första, ljusa rummet svävar tre skulpturer i smäckert böjd bambu och palmbladssnöre, i upphöjt lugn.
Men allra först möts vi av två små flätade pallar och en skål ris. Let's share the rice är en enkel påminnelse om sociala villkor och vardag i Kina och världen. Visuellt verkningsfull genom att vara ensam om att använda golvet. Förutom de spiralskuggor från skulpturerna som också avtecknar sig och utgör en del av helheten.
De tre hängande skulpturerna bildar alla en sorts nästan genomskinliga, rörlika passager, i olika form, som sinnebilder för fortgående förlopp eller processer som man tar sig igenom. I katalogen skriver Åsa Herrgård att för henne personligen handlar tai chi-övandet om "en strävan att nå balans i mitt eget själsliga nätverk".

Tai chi är ju också ett kinesiskt filosofiskt begrepp, en del av ett kosmologiskt och metafysiskt tankesystem.
Det kan man minnas inför den komplexa konstruktion precis som utställningen i övrigt heter Connection. Den har en mängd sammanknytningspunkter och ihopkopplingar utgående från cirkelformer, kvadrater och diagonalkorsningar. Jag kan komma att tänka på fiskfångstredskap likaväl som idékonstruktioner till uppfinningar eller kosmiska system, associationerna kan även studsa mellan cykelhjul och atomkolliderande tunnlar. Summan blir en gestaltning av samband och beroenden.
Transit är en mer enkelt sammanfattande spolformig skulptur, medan Återfödelsen som ett sidovilande timglas öppnar sig utåt ändarna. I dess mitt ser vi successivt mindre cirklar, den mittersta virad med rött garn, som ett hål för livet att passera igenom, ingång och utgång.
"Svarta hål" och praktiskt hantverk gränsar här till varandra. Att klyva och hantera bambu kräver för övrigt sitt fackkunnande, något som Herrgård kunde få hjälp med på plats.

Utställningen i Uddevalla omfattar också en rumsinstallation där Mittens rike symboliseras av en solrund matta, ett hängande myller av vita bojar grupperas på låg höjd, medan dansande grenar i varje väderstreck blir till lekfullt fria bildtecken. Just grenarnas frisläppta ledighet känns välgörande i det samlade sammanhanget, men installationen som helhet är inte så övertygande.
Åsa Herrgård har gjort sig bekant som en materialsensitiv skulptör, som gärna använder ganska enkla material, ofta nära det organiska och växande. Utställningen bekräftar delvis detta, men är överlag mer sober och mindre personligt laddad än en del hon förut visat.