| Connection |
| Åsa Herrgård |
| Konsthallen, Bohusläns museum
|
| Pågår till 28 mars
|
|
| / konst |
| Förening av motsatser
|
|
| |
|
| |
| På en videofilm får vi följa utövare av den
klassiska kinesiska gymnastikform, eller kanske snarare dansform,
som kallas Tai chi. Denna dans, och musiken som ackompanjerar den,
binder ihop utställningen till en helhet. Trädgrensskulpturerna i
stora hallen deltar även de i dansen, som vore deras orörlighet
blott skenbar.
Tai chi bygger på mjuka,
böljande rörelser, som väl i och för sig är medvetet styrda, men som
ändå ger intryck av improvisation och spontant skapande. Det verkar
som om dansens rytm och koreografi är i samklang med ett för
människan naturligt sätt att röra sig. Rörelserna framstår inte som
påtvingade utifrån, utan som organiskt framväxande inifrån, kanske
som när en växt trevar sig upp ur jorden sökande efter ljus, eller
som när en blomknopp successivt vecklar ut sina kronblad.
Något liknande gäller Västerhallens tre stora
skulpturer, tillverkade i mjuka, rundade former av tunna smala
bambukäppar och palmbladssnören. Ordet ”tillverkade” syns inte
riktigt vara på sin plats här. Om något är tillverkat, så innebär
det att tillverkaren utifrån påtvingat det tillverkade en
föreställning om hur det ska vara. Men även om Åsa Herrgård som
konstnär står bakom de här skulpturerna, och trots deras strikta
komposition, så ger de på något märkligt sätt intryck av att inte
vara tillverkade, utan självskapade, av att välja sig själva. De är
mer i tillblivelse än färdiga, mer tomhet än materia, lika osynliga
som synliga, de är spröda och sårbara, men utstrålar ändå en
självklar och kraftfull auktoritet. Om Åsa Herrgård valt att ge de
här skulpturerna mer materia hade de förmodligen stelnat och dött.
Eftersom hon är inspirerad av Kina
och kinesisk kultur blir det här naturligt att göra en liten
utvikning till ett av den antika kinesiska filosofins mest centrala
verk, Boken om Tao av Lao-Tzu. Tao är i någon mening ”alltets
moder”, men ändå bortom språk, tanke och konkret påtaglig existens.
”Medel är vad det varande innebär. Det
verksamma är vad som icke är”, läser vi och kan då tänka på att just
det tomma, det icke varande, har en avgörande betydelse för
skulpturernas karaktär.
Vidare läser vi:
”Sådant är den fullkomliga sanningens väsen. Den visar sig utan att
synas, den sätter i rörelse utan att röra sig, den når sina mål utan
att handla.”
När Tao når sitt mål ”utan att
handla”, skapar det också utan att tvinga: då utvecklas allt i
enlighet med sin egen inre natur, och härifrån kan vi associera till
intrycket av att skulpturerna väljer sig själva, att de är
självskapade snarare än tillverkade.
I
stora hallen finns skulpturer gjorda av noggrant utvalda
avbarkade grenar, som fogats samman med hjälp av snören till
långsmala strukturer som hänger ner från taket. Det är en stor
mångfald av former som tillsammans bygger upp helheter av flödande
förnyelse. Trots sin stillhet framstår de som dynamiskt rörliga, som
vore de ”utan att röra sig” delaktiga i Tai chi-dansens mjuka,
följsamma koreografi. Det syns tydligt att de aldrig kommer att
stelna i någon given fixerad form. Även här blir intrycket att
skulpturerna inte är tillverkade utan väljer sig själva.
Och rörligheten har en tydlig
riktning som uppåtgående strömmar. Ja, att se de här strömmarna som
nedåtriktade skulle bli helt klockrent enkelt fel. Det skulle vara
som att göra luftballonger av bly eller att försöka tvinga in Tai
chi-dansen i någon sorts rätlinjig, vinkelvass formell exercis av
västerländskt militärt snitt.
Fem och fem, rad
efter rad i cirkel kring stora hallens centrum hänger 125 vita
plastbollar. De blir de dansande grenarnas motpol. Bollarna framstår
som fixerat entydiga föremål som inte får välja sig själva, utan en
gång för alla påtvingats sitt sätt att vara utifrån. De saknar
grendansens levande mångtydighet och dynamiska föränderlighet.
I stora salens centrum, innanför de
vita bollarnas parad, ligger en cirkelrund, flätad matta skimrande i
rött, gult och vitt. Den är uppbyggd av tygstycken som glider i och
under och över varandra, så att resultatet blir ett oregelbundet och
mångfacetterat system av kvadrater och rektanglar. Cirkeln har en
central symbolisk betydelse i många kulturer. Kanske kan vi här låta
mattan representera en sorts försoning där allt vävs samman till en
harmonisk enhet. I så fall utplånas här motsatsen mellan grenarnas
fria dansande väsen och de ofria bollarnas icke-liv i mattans
sammanflätande famn. Och resultatet av en sådan förening kan
förmodligen inte uttryckas i ord.
|
